anotherday

Tjejen har hängt på skype i typ två timmar och sitter nu och proppar i sig fiberhavregrynsgröt. Denna dag skall bli en pluggdag och cykeln vänds snart mot universitetet. Till mitt mentala stöd har jag, förhoppningsvis, Carro. Bra mentalt stöd där.
Pluggdag följs av träning samt äppelopajsätande hos Yyyyyyyyylva.

Kan också meddela att det opeppa tjejen i torsdags förvandlades till en pepp talliban. Fin förvandling där..

Sjukt opepp tjej försöker hitta peppet liksom.

Hur kommer detta sluta?

Antagligen med för många koffeintabletter och hemgång vid halv ett, men ett försök kan vi ju i alla fall göra...

Idag firar jag och ni vet vem 8 månader. Självklart blir det myskväll men tända ljus, god middag, film och bara varandra. Eller nej, det gick ju inte. Kanske en skypemyskväll? Det har i vilket fall vart fina 8 månader. Bland de bästa i mitt liv. Det inser man när livet fortfarande känns grått och tråkigt 1 månad efter att han åkt, och inte visar det några tendenser på förättring. Man försöker hitta peppen och livsnjutningen, men något saknas. Livet är tydligen inte lika kul när någon man älskar finns så långt bort under en så lång tid. Och jag som alltid sett mig själv som så sjukt självständig?

Och Friad drog spyfärdig hem från skolan klockan ett. Somnade klockan tre. Vanknade igen halv tio. Mår lite bättre. Förutom att jag ligger efter. E-F-T-E-R!

Söndagkväll. En smäll i ansiktet och man kommer till insikt. Vad har jag åstadkommit denna helgen? Inget, ligger ju fortfarande efter i det mesta i skolan.

Men, tänker jag sedan. Fel inställning. Jag har tränat. Jag har skrivit en flervariabeltenta som jag verkligen tror och hoppas att jag klarade. Jag har vart på stan och svirat tillsammas med goda vänner. Jag har skypat massa med love. Jag har pluggat optimering med Saal. Jag har cyklat runt halva Ryd en bakissöndag och hälsat på 4 överraskade hem.

Jag har njutit helt enkelt och är inte det att åstadkommit något?

Jo jag tror faktiskt det.

Nyduschad och laddad för tenta!

Jag hade nog lite för mycket tid denna morgon med tanke på att jag sitter här. Eller jag skulle eg vart på skolan åtta, men det ville inte das kropp. Den sov till nio, på bekostnad av flervariabelanalysplugg.

Så blev det iget morgonskype heller. Folk som inte får sitt morgonkraffe blir tjuriga. Frida som inte får sin morgonskype blir ett monster. Gillar inte offline folk, när jag vill att dom skall vara online. Sen var ju ja iof online ca 1,5 h försent...

The start of a BAD day

Jag äter ägg med kaviar, luktar på Calles linne, saknar min fina pojk, laddar ner första avsnittet av Gossip Girl säsong 3 (SOM jag väntat). Har en liten höstdeppig känsla i tåtopparna men är annars ganska gald. Kan vara för att jag precis skypat. Eller för att jag äter ägg. Eller för att det nu 80 dar tills jag får träffa min pudding igen. Vilken pudding sedan.

Det är dag innan dugga. 4 timmar optimering 4 timmar på Nilson följt av någon timmas larvande på skype leder oundikligt till mer plugg. Industriell Organisation mina damer och herrar. Nu kör vi. Frida skall klara sina tentor detta halvår och med MARGINALER.

Den klassiska Photo Booth bilden skall såklart med som illustrerar min lycka.

Frida Hanson är i nya tag-taget. Det har tränats och pluggats organisation hela dagen och nu är jag trött och nöjd (skall bara plugga typ en timma till) och sitter och skypar med love. På köksbordet ligger en totalt hjärndöd 19kronors-blaska om för smala kändisar och den nya frisyren och till detta blir det ägg och kaviar. Lördagskväll finest.

Alla barnen gick på Hoffaestro på Draget
utom Frida för hon skulle lida.

Nej jag har faktiskt ingen bra ursäkt till varför jag inte är där. Jag hade ju en biljett. Men billjett - pepp = ingen bra kombination. Därför sålde jag den. Men det nuvarande läget: Pepp + Ingen biljett = VÄRRE. Det hade ju blitt kul ju.

Alla ni som skall svettas på Kårallen, sväng era lurviga tills pulsen nått 220 och fira I:arnas vinst av Draget!! Kuuuul!!

Fredagskväll och festglada dragetmänniskor. Det var som om det var någon speciell atmosfär över Iara idag. Vår helg. Inte min helg.
Istället sitter jag hemma, själv.
Bittert inlägg detta, varning.


Nej men jag har ju faktiskt valt det själv. Att sitta hemma opepp och kolla på idol. Eller är det ett val att känna på ett visst sätt? Ja, jag har alltid ansett detta.

Men vad händer när man känner på ett visst sätt och inte kan påverka det, inte ens med hela sin samlade mentala styrka?

Princip och person faller i takt med ork och humör. Att älska någon är fint, det är nog bland det finaste jag vart med om, men det, älskandet, har liksom en räckvidd på 40 mil, max, innan det blir vansinnigt jobbigt och liksom äter energin. Halva livsenergin går åt till att sakna och andra halvan räcker knappt till för att få ruliansen att gå ihop. Man står där och inser att det som definierade DIG kom till att inkludera så mycket av den andra människan så att man känner sig naken utan. Frida: party, pepp tjej. Frida: Calle, pepp tjej. Frida: Calle. Frida: -


Men denna känslomässiga utvikning är det väl lika bra att börja köra all in. Nakenbilder nästa.

Jag är så vansinnigt kinkig för varje liten grej. Kommentar, antydning, attityd som ens snuddar åt det negativa hållet. Otroligt energikrävande, oroande och nedbrytande. Därför stänger vi ännu en gång av alla känslor och liv och pluggar.

Plugga plugga plugga. 450 sidors dugga på tisdag. Flervariabeltenta efterföljande lördag. 13 timmar jobb utöver massa skola de närmast två dagarna. Allmänt tufft att ligga i fas, jobbigt schema. Det är så jag skall krama musten ur mig tills jag ligger som en gammal trasa på ett element och torkar upp. Tills jag är kruttorr och tråkig. Det är jobbigt att försöka bli ambitiös, kanske skall fortsätta köra på mina gamla slackerstil. Nja.

När man inte kan pimpa sina inlägg med kvalitetsbilder får man lägga till en humörbeskrivande Photo Booth bild. Funkar alltid.

Sitter här vid min Macelimacmac. Dag ett på veckan har gått. Nej vänta, dag två. I skolan 8-19, tandläkarbesök däremellan. Lite hål. Kul. Sluta äta godis. Okej mamma. Skölja med fluor. Kul. Allt är väldigt roligt i mitt liv.
Nej, men jag känner mig frustrerad och tillbakahållen. Samma gamla Linköping, händelser, vänner (fantastiska men ändå). Jag tror det hela har att göra med vissheten om att någon man älskar befinner sig på helt annan ort och utsätts för massa nya intryck, kontakter, upplevelser och utmaningar. Går framåt i livet helt enkelt, utvecklas. Vilket man inte kan vara en del av.

Inte nog att man inte kan vara en del av det, själv här hemma står man på en liten miniprick och stampar, irriteras, längtar och saknar.

Det värsta är att jag tror att det alltid kommer vara så. Kanske inte i samma grad och kanske inte med detaljen att man saknar någon så fruktansvärt. Alla nyheter blir tillslut dagliheter, nya platser ditt hem, nya människor dina nära vänner. Fint men livet känns plötsligt trögt. Livet blir vardag. Instängt. Monotont, oinspirerade och inte alls utvecklande. Jag gillar inte vardag, vanor helt enkelt. Jag gillar trygghet (tror jag), men inte den trygghet som invanda vanor ger.
Mentalt ruskar jag gång på gång i mig själv: TA TAG I DET. Gör något åt din vardag så att den inte känns så trist.  Börja sticka, spela poker. Deal with it. För springer man iväg lever man ju inte sitt liv, och det vore ju faktiskt det värsta som kunde hända.

Okej Frida. Fokus.

Om jag gissar rätt är alla här bekanta med det frekvent anända verbet toffla och tillhörande substantiv toffel. Jag känner mig själv väldigt bekväm med att använda dess två begrepp på mig själv. Eller kände skall kanske tilläggas, min och calles toffeltid är ju över.

TRODDE NI JA. HAHA. Men nu introduceras skype-toffla. Man drar hem från trevligt umgänge, skola eller utekväll för att sitta timmar framför Skype. Göra roliga miner, visa brösten, bara titta på varandra eller babbla om allt eller inget.

Jag kan tänka mig att det finns en och annan snubbe som undrar när hon skall sluta sakna, eller snarare obsess-sakna. Jag kan gladeligen meddela att jag faktiskt har en sakna-deadline den 8e oktober då jag allra senast skall vara på banan igen, skratta, hoppa och skutta.
Men det är inte lätt.
Det är verkligen inte lätt.
Tiotusentals gånger svårare än jag någonsin kunde föreställa mig.
Kanske inte konstigt, då jag på dagens tidigare organisations-föreläsning där vi skulle utvärdera våra relationer, insåg att han hade 8/8 funktioner. Sällskap, någon att prata jobb (framtid) med, någon som ger energi och pushar, någon som ifrågasätter mig, någon som ger mig praktiskt hjälp med ex cykeln, en förebild, en intim nära vän, någon att lita på i kris. Sjukt bra kille helt enkelt.

Han skall förövrigt starta blogg. Jag har själv kollat sidan ca 7 gånger idag och kan meddela att det ännu inte finns något inlägg på http://stanford2009.blogspot.com. Snart är nog sidan saknamanatstanford2009.blogspot.com också upptagen. Mina sakna-calle-inlägg kan ju faktiskt ta upp en gel blogg.

8e oktober.

Ligger i sängen efter lite calle-skype. Länge leve skype säger jag bara, jag hade in klarat mig utan att se honom. Annars är söndagar lite småjobbiga insåg jag precis. Inte så mycket att göra, menst slappande och mys. Dock är det ju lite svårmyst när man inte har någon att mysa med.

Käftis igår i alla fall. Fint Lagom mycket alkohol, så jag lever idag. Salli och jag gycklade, och vilket gyckel sen. Här snackar vi proffs.

Idag är det torsdag vilket betyder att jag fått jobb på Lindex här i Linköping. Att jag vart hos sjukgymnasten. Att jag köpt ett par sjukt sköna jeans. Att jag skall till Platå inom en snar framtid, det vankas fest ser ni. Första gången sedan nolle-p, lång paus. Skön paus. Jag behöver allt något annat att tänka på istället för Calle, vilket är vansinnigt svårt eftersom hans finns överallt i min vardag. I minnen. I varje vrå av skolan, i varje del av mig, i varje sekund av min vardag. Förutom att han snart är på andra sidan Atlanten. Närmare bestämt Stanford, Palo Alto, Karlifornien.

Frida Hanson råkade vara i god tid inför en festkväll, vilket ledde till att jag leker pudding idag i en raffig sminkning. Restultatet förevigas mha Photo Booth, och beskådas nedan.

Ensamheten efter min man börjar bli vana. Tänka att det kan gå så fort. Dock värker det till ibland. Som när jag går runt i A-huset. Genom baljan. Ser hans kvarglömda Pepsi Max i kylskåpet. Äter piggelin. Cyklar förbi irrblosset. Eller pizzeria valla. Som när jag sitter på optimeringsföreläsningen och tänker på att han var lärare i optimering. När jag går förbi labsalen där han var labhandledare. När jag går upp för trappan och in i min tomma lägenhet. Eller sätter på någon av "hans" låtar på Spotify. Hans Spotifykonto. När jag cyklar hem från skolan och tänker på att han brukade cykla bredvid. När jag ser hans tandborste, hans kvarglömda jeans. Då värker det till, och som det värker. Jag fryser på natten för att jag är van vid hans värme och har svårt att gå upp på morgonen för att det inte är någon som peppar mig. Jag tror detta kallas saknad. Jag har aldrig saknat såhär innan. Och han är inte ens död..?


Okej, fokus. Rationellt tänkande. Detta är en veckolång period, en övergående känsla. Snart är livet snarlikt vanligt. Saknaden blir inte lika påtaglig, utan mer ett vardagsinslag. Snart. Nu är jag mitt i.



Förutom att sakna (vilket jag tydligen är väldigt bra på) har jag idag köpt 5 kg kött. En stekpanna. Två kilo kyckling. 30 st piggelin. Och massa annat för 850 kronor. Investering? Dessutom är jag ett jobb rikare. En tårtätarfödelsedag på balkong samt en jobbintervju rikare. Så nu är livet som följer. Onsdag 120% plugg och träning. Torsdag Platå och nolleklass förfest efter intervju på Lindex och besök hos sjukgymnasten. Fredag intervju på Nilson och sedan jobb på NH. Lördag Kräftskiva (yeeeey). Saknad kvävs med aktivitet har jag hört. Gott.