anotherday

Ensamheten efter min man börjar bli vana. Tänka att det kan gå så fort. Dock värker det till ibland. Som när jag går runt i A-huset. Genom baljan. Ser hans kvarglömda Pepsi Max i kylskåpet. Äter piggelin. Cyklar förbi irrblosset. Eller pizzeria valla. Som när jag sitter på optimeringsföreläsningen och tänker på att han var lärare i optimering. När jag går förbi labsalen där han var labhandledare. När jag går upp för trappan och in i min tomma lägenhet. Eller sätter på någon av "hans" låtar på Spotify. Hans Spotifykonto. När jag cyklar hem från skolan och tänker på att han brukade cykla bredvid. När jag ser hans tandborste, hans kvarglömda jeans. Då värker det till, och som det värker. Jag fryser på natten för att jag är van vid hans värme och har svårt att gå upp på morgonen för att det inte är någon som peppar mig. Jag tror detta kallas saknad. Jag har aldrig saknat såhär innan. Och han är inte ens död..?


Okej, fokus. Rationellt tänkande. Detta är en veckolång period, en övergående känsla. Snart är livet snarlikt vanligt. Saknaden blir inte lika påtaglig, utan mer ett vardagsinslag. Snart. Nu är jag mitt i.



Förutom att sakna (vilket jag tydligen är väldigt bra på) har jag idag köpt 5 kg kött. En stekpanna. Två kilo kyckling. 30 st piggelin. Och massa annat för 850 kronor. Investering? Dessutom är jag ett jobb rikare. En tårtätarfödelsedag på balkong samt en jobbintervju rikare. Så nu är livet som följer. Onsdag 120% plugg och träning. Torsdag Platå och nolleklass förfest efter intervju på Lindex och besök hos sjukgymnasten. Fredag intervju på Nilson och sedan jobb på NH. Lördag Kräftskiva (yeeeey). Saknad kvävs med aktivitet har jag hört. Gott.