anotherday

 

 

 

 

Imorgon gifter sig en av mina allra bästa vänner. Imorgon är det även 14 dagar kvar tills jag lämnar denna fantastiaska ö. IDAG är det exakt 3 veckor tills planet mot Kanada lyfter.

Tiden går galet fort. Innan jag vet ordet av det kommer det bli den 27 april 2012 och jag beger mig hemmåt igen. Hoppas bara att jag under detta år lär mig ta vara på tiden.

Såklart blev det glass på Café Boa en fredagseftermiddag som denna.

How can you keep on loving me when I återigen lyckas spärra en bankdosa. Min norska skall tilläggas.

Hänger med minibruttan på vattentornet.

SSS = Sjukt Skönt Söndag. Inga krav förutom interetshopping och att bädda rent.

Hur lär man sig franska på knappt två månader? SATC på franska har jag redan prövat. Och det var inte någonstans okej. Fransk litteratur? Svårt när disciplinen brister. Fransk film? Kanske det.

Jobb mellan 12-18. Makrill i trädgården vid lunchtid. En timmas träning följt av salta dopp vid piren. Några avsnitt av SATC på det. Slut. Har inte så mycket mer att delge. Jag blir jobbigt bortskämd, men det är helt okej.

Jag har det bra. Mycket bra. Familj. Mysigt jobb. Tång och salta bad (the best). Ingen stress helt enkelt. Jag njuter.

Farfar är introducerad till AirPort och en router och jag har packat upp mina gamla högtalare. Jag är alltså redo för ett Hönö med de tillgångar som en modern människa behöver: internet och musik. Att routern når dåligt ut till lilla stugan innebär helt enkelt att jag behöver träna tålamodet, vilket inte alls är så tokigt.

Familjen som tydligen grillade engångsgrill och tjejen som tydligen inte hade tröttnat på sandslott än.

Att bli väckt klockan 6.45 av två systrar som vill bli fixade inför skolavslutningar, att tvättat båt, att äta mandeltårta till efterrätt vid ett överfyllt middagsbord. Det är att vara hemma. Dag 1: so far so good. Ingen panik över folkskaran, ingen panik över tempot, ingen panik över familjen (lite panik över mina 5 stora oorganiserade väskor).

Lite mer panik över den bristande internetuppkopplingen. Ett begänsat mobilt bredband skall räcka åt familjemedlemmarna 6. Helt klart en möjlighet till avgiftning. Lära sig meditera lite kanske, eller börja springa? Det blev plötsligt en del tid över (och en nyttig lärdom).

Min kropp vägrar plugga. Vägrar, vägrar, vägrar. Jag hävdar att jag står handlingslös inför dess strejk, vet inte om det faktiskt är så eller att jag bara är definitionen av lathet med en finne på näsan.

Såhär glad är jag över att ha 2 dagars SEMESTER (2/5 denna sommar). Dessutom kommer syster yster och gästar mig, jag tror av hela mitt hjärta att jag klarade 66% av tentorna, jag har tillåtit mig en viss budget av shopping idag och det är varmt. Livet är helt klart på topp idag (njut av det medans det varar, snart kommer jag tyvärr bli nedtvingad i programmeringsträsket igen). Dock så leder Calle över mig på Tiny Wings för tillfället, helt klart ett litet moln på min annars så ljusa himmel.

So long lövers!

Soffa. McD. Tv. Tentakoma deluxe.

Ackompanjerar morgonkaffet med lite mer matte. Inte en stund utan en formelsamling i hanen eller richardsonextrapolation i huvudet. Countdown: 1 dag till tentorna. (Och det är tur för jag håller för tillfället på att gå nuts i mitt eget huvud)

Så var man här igen. Tenta-p. Målet för dagen ligger timmar bort. A-huset töms, vilket är förståeligt, det är trots allt lördag kväll. Förhoppnignsvis kommer mega-latten från McD att hålla min annalkande matkoma i styr så att jag kan slåss om titeln "Längst kvarvarande i A-huset"  och därmed i alla fall ikväll få somna med ett lite lättre hjärta.

Lyssnar på "Varmt igen" (Jöbacks version), en låt som introducerades till mig av min kära, gamla (faktiskt äldsta) vän Maja för en väldigt massa år sedan. Den ger mig en bra känsla i magen. Magkänslor är viktiga har jag lärt mig.

Kanske är det för att den är så vacker.

Eller för att den påminner om just en vän.

Det var ganska nyligen jag lärde mig att på riktigt uppskatta dessa vänner. Detta då jag insåg att man kan bli riktigt sjukligt superensam i livet. Tacksamheten kom som en chock, och sedan dess har jag oftat ägnat ett litet tack till Honom där uppe som välsignat mig med dessa. Jag som tidigare värderade flykten och "flexibiliteten" i att inte känna någon för bra, samt statusfaktorn som 600+ vänner på facebook ger.

Ett liknande uppvaknande kom för ganska exakt 1,5 år sedan. Denna gång handlande det om uppskattandet av familjen. Plötsligt insåg jag att dessa 5 personer var de viktigaste i mitt liv. Tyvärr blev denna insikt något smärtsam då man helt plötsligt oroade sig för att inte hinna förklara för dem hur mycket de betydde, innan någon plötsligt inte fanns kvar. Jag som tidigare identifierat mig med förakt till hemorten, insåg att det i alla fall fanns en bra sak med Kinna.

Summan av det hela: Bra magkänsla - CHECK. Lite kärlek - CHECK